Brrrrrr – vad det är kallt!!

Att den alltid kommer så plötsligt, den där kylan. Jag blir alltid lika överraskad att den där vintern faktiskt vill göra sig påmind varje år. Ännu ingen snö i sikte, men termometerns har i alla fall letat sig under nollan för första gången. I år står jag i alla fall lite bättre rustad med min alldeles nystickade klänning. Den är alldeles underbart varm och go´. Mönstret kommer från Drops och jag har följt det till punkt och pricka!

Att sticka en klänning kan ju låta som en oöverstiglig uppgift, men det här mönstret är så  varierande att stickningen aldrig hinner bli tråkigt. Olika garnkombinationer och mönsterstickningar gör stickningen kul hela vägen!

Annonser

Min nya grej

…eller jag har ju testat förr – det här med filtning. Men jag är helt fascinerad. Man stickar och stickar på nåt stort och sladdrigt. När stickningen är klar stoppar man hela härligheten i tvättmaskinen, sätter på 60°C och väntar…

När tvättmaskinen har gjort sitt, kan man plocka ut en färdig väska. Helt otroligt!!! Jag är helt såld!

Just den här väskan är stickad i Cascade Eco+, inspirerad efter ett mönster från Drops.

Juneberry Triangle – modell mindre

Jarred Flood är en av mina favorit designers.  Modellerna är alltid underbart snyggt avslappnade. Efter min kamp med Bristow blev jag sugen lite sjalstickning. Valet föll på en Juneberry Triangle i Drops Alpacka. Eftersom garnet jag valde var något tunnare än originalet, så valde jag att hoppa över plupparna i mönstret.

Sjalstickning är ju underbart! Hela tiden händer det nåt kul i mönstret, och det blir aldrig tråkigt.

När sjalen var blockad och klar, och skulle testas tyckte jag nog att den var lite mindre än vad jag hade förväntat mig, trots att mina mått stämde överrens med mönstrets. På mönstrets bilder var sjalen mycket större än vad min blev. Konstigt, konstigt…

När jag sen tittar lite noggrannare på hemsidan ser jag att man föreslagit två olika grovlekar på garn, men det står det inget om i mönstret – grrrrrrrr!!!

Sommarens tråkigaste stickning….

Ibland undrar man – vad är det egentligen som gör en stickning kul….?

I somras ägnade jag hela sommarlovet åt en Bristow-kofta. Garnet hade jag valt med omsorg – Semilla i en underbar turkos nyans.

Flätmönstret var trevligt avslappnande, inte alltför krångligt utan lätt att komma ihåg. Inga konstiga vridningar där flätstickan helst vill fara åt ett annat håll.

Dessutom hade jag i mina gömmor de allra underbaraste pärlemorknappar, inköpta på Bolla.

Efter mycket kamp (mest med mig själv) blev koftan klar. Nu står jag här med en underbar hyllvärmare. Trots underbar färg, bra passform och mjukt, skönt garn så har vi ett komplicerat förhållande min Bristow och jag. Jag har bara använt den ett fåtal gånger.

Kanske att sommaren inte är bästa tid för just stickning. Kanske att jag helt skall ägna mig åt virkning när det är sommar.

Nu när höstmörkret har fallit, flyter mina stickningar på mycket smidigare.

Lollipop-klänning

Äntligen har någon lyckats fånga ett av mina stickade alster på bild. Om jag inte minns helt fel så ligger fotografen lojt på picnicfilten och knäpper hysteriskt med kameran på allt som rör sig runt omkring, och då minsann hamnar även jag på bild. Det har framförts klagomål (mycket kärleksfulla sådana) på att Noors blogg uppdateras alltför sällan, och jag måste nog erkänna att det förekommer mer pyssel i form av stickning och virkning än det förekommer inlägg på bloggen. Men här är nu en bild på klänningen som jag stickade på i våras. Färgsättningen följer mitt senaste godistema. Jag känner mig verkligen som en tuttifrutti godis i klänningen. Mönstret kommer från Drops design. Garnet som jag använt är Järbos Soft Cotton (stickor 4 mm), vilket får något grövre masktäthet än originalgarnet. Jag passade på att tömma förrådet av restgarner och randade kjolen lite efter de garner jag hade på lager.

Nån sa vid nåt tillfälle att Drops storlekar är väldigt små, men med mitt garnval så sitter klänningen som en smäck i den vanliga storleken (M). Jag gillar verkligen modellen. Lite vidd i kjolen och ett nätt liv. Klänningen passar både till jeans och till bara ben (när vädret tillåter…).

 

Ahlgrens bilar

Tonårsdöttrar är ju för härliga! T har förstått att det blir allt svårare att få morsans godkännande på inköp av färdigstickade tröjor, speciellt de akrylstickade från en viss, stor klädkedja. Hon har inte varit särskilt framfusig i sina önskemål om stickade alster. Inte i att be mig sticka eller att inhandla färdigstickat. Men så en dag kom hon och ställde den lilla försynta frågan ”är det helt uteslutet att köpa en stickad tröja?” och innan jag hade hunnit svara så kom följdfrågan ”skulle du vilja sticka en tröja åt mig?” Vilket modershjärta kan motstå en sån förfrågan…?! Inte jag i alla fall…

Jag insåg med en gång att det inte var aktuellt att leta mönster, istället bad jag henne att visa en bild på en tröja som skulle vilja ha. Väldigt snabbt visade hon upp en bild på en tröja, från nån blogg som hängde på en galge. Kort, vid och helt slätstickad. Vilken utmaning..! Inga utsmyckningar över huvud taget. Tålamodsprövande – minst sagt! -Nåja tänkte jag, slätstickning går ju fort…

Snabbt iväg till garnaffären och välja garn. Valet föll på ett ljusrosa bomullsgarn. Inte vad jag skulle ha valt till mig själv, men perfekt till T. Helt och hållet hennes färg!

Slätstickad tröja kräver en strategi för att inte bli mördande tråkig. Rundstickor blev mitt val. Nu skulle det gå undan. Bara räta maskor, i alla fall upp till ärmhålet. Så jag satte igång med full iver. Stickningen har varit med på många jobbresor. Ändå tycktes den aldrig bli klar. Färgen på garnet påminde väldigt om Ahlgrens rosa bilar. Efter ett tag blev jag trött på stickningen, och väldigt osugen på Ahlgrens bilar. I alla fall de rosa – utan att ha smakat en enda!

Men tröjan blev klar till slut och passade den unga damen perfekt.

En färdig Adeline

Den har faktiskt varit färdig ett tag, min Adeline. Stickad i mjukaste Ecoull – helt underbar att ha på sig. Varm, mjuk och go – precis som an vill att en kofta skall vara. Tyvärr nopprar sig garnet alldeles hiskeligt mycket. Efter att jag hade använt koftan bara ett fåtal gånger såg den ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Supertrist – så skall inte garn bete sig!!!! Adeline blev snabbt degraderad till trädgårdskofta, vilket i och för sig inte är fel. Den är helt perfekt i vårsolen.

me not like.....

Så här ser den ut nu, eller ännu värre, jag lyckades inte fånga den totala katastrofen på bild…

Slutsats: Aldrig mer Marks Ecoull….

Tidigare äldre inlägg